Maggiee

Idag har det blivit ett möte och sedan på eftermiddagen hade man en föreläsning. Därimellan så dog min dator på batteri så det blev inget plugg direkt som det var tänkt däremot så gick man till Varbergs fästning och satte sig på en sten och började filosofera och tänka med havet framför sig och musik i hörlurarna. Det var en riktigt skön stund att bara få göra det och tänka på allt som har skett de senaste åren och de senaste månaderna. Jag har verkligen varit ett offer i mig själv  de senaste 6 åren. Detta hände i samband med mina föräldrars skilsmässa som slutade i kaos och drama. När jag tänker tillbaka på det som hände så inser man att 2/4 av oss systrar har velat gå och dö mig inkluderad där. Det har pågått så sjukt mycket psykisk misshandel under dessa åren och vi systrar har blivit styrda många gånger i våra val. För min del blev det att jag satte på mig offerrollen och jag tog på mig skulden för massa saker som sades och hände under tiden. Jag utsatte mig för kriminella brott för det mesta var det  ofredande. Det fanns liksom ingen kärlek hemma och inte direkt något omhändertagande av oss syskon, första gången jag såg kärlek på riktigt var år 2012 , det var så skönt att se det och att det fortfarande existerade bland oss människor istället för gnäll och skitsnack osv. År 2013 ändrades hela mitt liv. jag hittade äntligen en lägenhet och jag blev även förälskad på riktigt i en person som tog med mig in på en resa i den kriminella världen som kriminell och jag förstod aldrig riktigt det. Jag var ju så kär och jag älskade och älskar honom fortfarande. Den sista grejen som jag fick erfara tillsammans med honom var sjukt hemsk och jobbig och jag kan inte längre räkna hur många gånger man har suttit och gråtit över honom  den senaste tiden. Det känns som att man är i en evig deppression samtidigt som jag känner mig friare än någonsin. År 2014 ville jag bara gå och dö och allt var svart i mitt liv ,ungefär som det känns nu. När jag kom in på psykiatrin fick jag veta att jag hade något som heter PTSD ( posttraumatisk stress disorder)  Detta är en psykisk sjukdom som gör att man får upp minnesbilder/scenarion från de dramatiska och traumatiska händelser man varit med om.  Iallafall i mitt fall är det så. Jag fick ett riktigt fräckt och coolt svar av läkaren då. "Det är dina föräldrar som har gjort så att du har fått denna diagnos. Det är inte ditt fel".  Under åren som utsatt person så var det näthat, sexuella ofredanden och våldtäkt som jag hamnade i. Jag är en tjej som är van vid att ha en inre fighter inom mig som brukar vara som ett starkt lejon. Dock kan det sprängas ibland och det blir inget trevligt av mig då.Att aldrig ge upp det är något jag brukar säga till mig själv väldigt många gånger. Jag har riktigt svårt att ta emot komplimanger och höra att jag är en duktig /bra människa . Det är liksom inget så många säger till en det är typ två stycken hemma som gör det och det är något jag  verkligen har problem med.  

 

Idag studerar jag till förskollärare en bra bit ifrån där jag kommer ifrån. Det är det bästa valet någonsin som jag gjorde. Jag har sett hur man ska vara bland människor om man nu inte är deprimerad och man  kan se stor skillnad på hur det är hemma och häruppe på studieorten. bland människor som man har runt omkring sig. Detta är superskönt och nu ska man klara tre år och verkligen visa att man kan och att man är något.  

 

För mig har det funnits väldigt många människor som har hjälpt en fram till friheten och att få må bra det har verkligen betytt väldigt mycket , jag har verkligen blivit positivt coachad utav ingen riktig coach fast fy fan vad jag är sjukt tacksam och glad för att jag fick den hjälpen utav alla dessa människor som har funnits från första året på gymnasiet tills nu när man snart blir 23.